Konst och natur. De tidiga tyska romantikerna, Schelling och Adorno

Forskningen om den tyske 1900-talsfilosofen Theodor W. Adornos estetik fokuserar vanligen på Kants och Hegels betydelse för Adornos förståelse av relationen mellan konst och natur. Jag vill vidga detta fokus genom att jämföra Adornos resonemang om konst och natur med de idéer som framfördes av de tidiga tyska romantikerna och Schelling.

Projektets hypotes är att Adorno i sin syn på förhållandet mellan konst och natur har influerats mer av Hölderlin, Novalis, Friedrich Schlegel och Schelling än vad forskningen tidigare har uppmärksammat. I Adornos kritik av Kants och Hegels natursyn återkommer många idéer som de tidiga romantikerna och Schelling gav uttryck för, bland annat betoningen av att människan är en del av naturen och inte dess härskare. Adorno tänker sig också i likhet med de tidiga romantikerna att konsten pekar mot en försoning mellan människa och natur utan att i sig själv utgöra försoningen. Dessutom delar Adorno de tidiga romantikernas och Schellings åsikt att konsten förmår uttrycka insikter om det grundläggande förhållandet mellan människan och naturen som filosofin inte är kapabel att förmedla.

Genom att jämföra Adornos tankegångar med de tidiga romantikernas och Schellings idéer ger projektet nya inblickar i Adornos estetik och det centrala förhållandet mellan konst och natur. Projektet medverkar därigenom till att detta viktiga idékomplex får sin rättmätiga plats i estetikhistorien. Genom att dessutom analysera relevansen av idén om en försoning mellan människa och natur i en tid som präglas av en klimatkris deltar projektet också i den pågående vändningen till kontinental filosofi för en bättre förståelse av vårt komplicerade förhållande till naturen.

Forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet.

Forskare: Camilla Flodin